Inse att du är en spelbricka i ett spel!

Inse att du är en spelbricka i ett spel!

Den som känner mig vet att jag har erfarenhet inom vårdyrket. Sedan jag var 16 år gammal har jag jobbat inom vården.

Den som pratar med mig idag vet att jag  har en stark åsikt om hur vårdutvecklingen ser ut just idag.

Jag har dock de senaste dagarna insett att det är dags att släppa taget gällande mina starka åsikter om hur vården ser ut idag – jag mår dåligt av att bära på dem själv. Det som pågår i mina tankar gör ingen bättre – det är agerandet som avgör.
Jag väljer att sluta vara den där stenen i floden som står kvar och står kvar och väntar på ”sen”, och istället vara vattnet som flödar framåt – med tillit till det goda.
Tydligen behövde jag vara tillbaka i mina gamla rutiner för att inse att jag är färdig där – och som gav mig en insikt att min åsikt kan ha betydelse.

Jag menar absolut inte att jag vet allt och jag är absolut ingen expert. Det här är ord från en medmänniska till en annan.

Att släppa taget i det här sammanhanget handlar inte om att ge upp, det handlar om att ge utrymme och möjlighet för någonting nytt att växa.
Min åsikt kommer inte att förändra. Men jag har några ord jag vill få ut – några perspektiv jag vill dela med mig till dig som jobbar inom vården (eller varför inte andra yrken också…)

Jag ser och hör vårdare som är slutkörda, bittra och irriterade och skyller på arbetet.
Vårdare, som älskar sitt arbete och som gråter hemma för att de inte räcker till på jobbet eller hinner med sina arbetsuppgifter. Vårdare som faktiskt vågar uttrycka sin frustration till sina ledare, men som får till svar att det är något i processen som de gör fel och behöver planera bättre.
Jag ser anhöriga som är slutkörda. Som gör allt för sina gamla och sjuka, som kämpar förgäves för platser på åldringshem men som blir vårdare för sina anhöriga istället för den som kommer på en kopp kaffe och bara umgås.
Jag ser ensamma människor som får inslängt micromat på några minuter och där just dessa minuter är de mest värdefulla i den ensamma människans liv.
Jag ser i nyhetsflödet gamla människor som dör hemma pga resursbrist och minneslösa människor som tappat bort sig i omgivningen.

Det jag ser inom vården idag är inte humant på något sätt – varken för vårdarna eller de som blir vårdade. Det handlar inte längre OM det kommer att falla utan NÄR allting kommer falla! #boom

Jag undrar – vad mera ska behöva hända innan det blir en förändring? Ska verkligen människor behöva dö?

Det var med en stor klump i magen jag läste om Avicii´s bortgång. Tänk att dokumentären om hans liv och det att han öppet och ärligt delar med sig om sin resa först nu ska få betydelse för världen.
Att han faktiskt uttryckt att han kommer att dö om han fortsätter så här, men ingen lyssnade på honom. Om man bara kämpar lite till, står ut lite till…sen så…
Nej, det är ledsamt och så tråkigt. ”Sen” hann aldrig komma. Och nu är det för sent.

Vad jag menar med parallellen till Avicii är att det inom vården också SYNS, det HÖRS och det UPPLEVS hur eländigt det är. Men ändå får det bara fortsätta. VARFÖR? Vad händer “sen” om vi kämpar och står ut lite till?

En brilliant vårdreform?
Fina texter på vårdfackets skrivbord?
#bullshit

Jag har insett att om jag arbetar för ett större företag eller organisation så är jag en spelbricka i ett spel. Ett spel som handlar om pengar och prestationer. De som spelar spelet flyttar mig dit de vill ha mig och har inget ansvar (eller genuint intresse) över hur jag trivs eller mår – om jag bränner slut mig eller inte.

Ansvar över mitt välbefinnande, det har jag själv och bör ha!

Jag säger inte att du ska säga upp dig (även om jag ibland gottar mig i tanken och skulle vilja se alla vårdare bara traska ut och säga “nu räcker det” och se beslutsfattarnas miner).

Det jag vill säga till dig är – STANNA UPP!
Fråga dig själv:
”Är jag verkligen värd det här?”
Bli medveten om att du är en spelbricka i ett spel!
Vill du spela det här spelet?

Allting startar från oss själva.
Så länge som vi inte går till oss själva utan enbart ställer krav utanför oss själva (chefen, kollegor, beslutsfattare) kommer det inte att ske någon förändring – varken i vårt eget unika välbefinnande eller i ett större socioekonomiskt sammanhang.

Vill vi att vårdyrket ska vara attraktivt i framtiden och vill vi ha kapacitet även utanför arbetet tillsammans med de vi älskar, behöver vi själva stampa ner foten och fråga:

“Vart är jag påväg? Vart är vi på väg? Vill jag detta?”

Och agera utifrån det!

Säg inte Ja när du egentligen vill säga Nej!
Ingen annan kan säga nej för dig, och ingen tackar dig för att du alltid ställer upp!
Det är vi själva som få bära lasset och ta konsekvenserna när vi inte fattar att lyssna och agera utifrån vårt eget välmående. Och konsekvenserna kan göra oss sjuka. Och sjukdomar kan döda, det vet vi.

Var också medveten om att en spelbricka går att byta ut.

Om du tror att hela spelet faller om du väljer att stanna upp eller faktiskt gå ut ur det- då är det verkligen dags att stanna upp!

Spelet fortsätter utan dig – var så säker!

Jag menar, Ingvar Kamprad är död och IKEA is still going strong!

 

För att hylla Tim Bergling, allas vår Avicii, länkar jag till en av mina favorit danslåtar:

Låt oss för guds skull “Wake Up” innan det är för sent!

Livet är menat att vara roligt, njuta och skratta. Inte vara irriterat, dränerat på energi och hela tiden kämpa i motvind.

Tack!

Inga kommentarer

Skriv en kommentar